Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

BLOGG

Dagen mitt liv stannade

Karin E Jansson

Jag är inte en sån som håller koll på årtal, så vad kan det ha varit? Åtta, tio år sedan kanske. Jag var på skönhetssalong, och när jag kom hem var mitt liv ett annat liv.

Jag skulle färga ögonfransarna. Jag älskade att göra sånt. Kvinnan smetade färg på mina ögonfransar, la bomullstussar över mina ögon och lämnade rummet. 

Jag vet egentligen inte vad som var nytt den där dagen. Förmodligen var jag en bägare som sakta sakta fyllts med grå sörja. En sörja av krav, krav från andra och krav från mig själv. Perfektion och prestation. Nåt sånt. Och just den här dagen hade bägaren blivit full.

Jag låg där på britsen, temporärt blind, med panflöjtsmusik i bakgrunden. Tillät mig slappna av. Och då kom det. Bara på nån minut hade min kropp fyllts av extrem skräck. Panikångest. Pulsen slog frenetiskt, det snurrade i huvudet och magen kändes som full av is. Hela min kropp skrek att jag skulle fly. Men jag sa inget, jag skrek inte och började inte sprattla, utan låg kvar med kroppen i kaos, ända till kvinnan var tillbaka i rummet, tvättade bort färgen och sa tack och hej.

Plötsligt var jag hemma igen. Vad i hela friden var det som hade hänt? Skulle det hända igen?

Skulle det hända igen? Några veckor senare var detta det enda som kunde uppta mina tankar. Jag hade blivit rädd för att bli rädd. Skräckslagen. Och proportionerna var enorma. På några veckor reducerades min värld till det minimala. Jag kunde inte åka buss. Jag kunde inte gå på bio. Att cykla iväg till affären krävde allt mod jag hade. Min puls slog så snabbt så snabbt, och jag var konstant utmattad. Kunde till slut bara gråta. Mitt liv var slut. Aldrig skulle jag kunna resa, skaffa familj, eller vara glad. Bara vara rädd. Mitt liv hade stannat.

Nu går vi till doktorn, sa mamma. Tog min hand och följde mig dit. Medicin och remiss till psykiatriker. Till en början var jag där varje vecka. Satt i den där knarriga fåtöljen och resonerade om det jag redan visste. Hur obefogat allt var. Jag nickade och höll med om allt, men kroppen lyssnade inte. Fick hemläxor som innebar myrsteg. Myrsteg för myrsteg trampade jag på. Familj och vänner hejade, peppade.

Långsamt flyttades mina gränser, och min värld vidgades. Kroppen började ibland glömma bort rädslan, och jag kunde komma på mig själv med att uppskatta situationer som tidigare varit omöjliga. En dag satt jag på ett plan på väg till andra sidan jordklotet. Skitnervös men förväntansfull. Jag som några år tidigare varit övertygad om att jag aldrig skulle kunna ta lokalbussen en hållplats. 

Livet var igång igen.

Fortfarande sitter minnena kvar i kroppen, och fortfarande kan jag bli rädd för att bli rädd. Men livet är igång. Och det är ett roligt liv. Vem hade kunnat tro det? 


En liten gnutta hopp till alla andra. Det kommer bli bra. Kunde jag så kan du.