Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

BLOGG

Stolthet och lite, lite svartsjuka

Karin E Jansson



När hon vill klippa hår, med riktig sax, så är jag den första som slår mig ner i frisörstolen. Och med henne är jag alltid hungrig, för när jag mitt i middagen känner en liten hand rycka i min, så ser jag inget annat alternativ än att lämna tallriken orörd, och istället krypa runt på golvet som hennes häst. Varenda sekund vill jag ha.

I söndags var vi alla samlade. Hon satt i min famn, vi läste bok. Plötsligt stannade hon upp. Är jag din? frågade hon. Ja, och jag är din, svarade jag. Ska du ta hem mig? fortsatte hon. Nja, jag tror mamma skulle bli ledsen då. Vi vände oss båda till Mary som med ledsen min nickade jakande. En annan gång, sa Sirpa och ryckte på axlarna. Och jag nickade försiktigt, så att Mary inte skulle se.

Jag måste kissa, sa jag efter en stund. Hon hoppade ner på golvet. Bajsa också, frågade hon. Nej, bara kissa. Hon såg besviken ut. När jag kom tillbaka var hon borta. Hon gick ut på gården, upplyste Mary.

När jag kom ut såg jag henne på grannhusets gård. Hon satt på huk vid en buske. Bredvid henne satt ett annat barn, precis lika stort, och med en röd klänning. De hade sina huvuden tätt ihop. Jag närmade mig tveksamt. Mellan sig hade de en katt, som de klappade försiktigt samtidigt som de pratade glatt med varandra.

Jag trampade en stund på stället, harklade mig lite. De la inte märke till mig. Vad heter katten, frågade jag till slut. De vände upp sina små huvuden. Kissemjau, svarade det nya barnet. Den heter Kissemjau, upprepade Sirpa. Och så vände de åter ner sina ansikten mot katten. Sirpa la armen om det andra barnet, och pussade henne på kinden.

Mitt hjärta brast av stolthet. Stolthet och lite, lite svartsjuka.

Till slut var jag tvungen att åka hem. Jag åker nu Sirpa. Hej då ropade båda två, och sprang åt ett annat håll.

En moster kommer alltid vara nåt speciellt, upprepade jag tyst för mig själv på vägen hem. För visst är det väl så?