Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

BLOGG

en fisk som skammens ok.

Karin E Jansson

Först föds man, sen lever man, sen dör man. Sen var det inte mer med det, eller? Vissa tror på nåt annat, andra grubblar och våndas, andra bryr sig inte.

En teori är som känt återfödelse, liv efter liv i ny kropp. Mja, har jag sagt. Men så fick jag ett meddelande på facebook, från Elina. Hon ville dela med sig av en bild, en bild som ställde allt på ända.




Vad, hur, varför, och så vidare.

Ja, detta får jag nog aldrig svar på, därför måste jag ta saken i egna händer.

Historien om Karins tidigare liv:
I mitt förra liv hette jag MiShell Strudel. Jag föddes med silversked i mun, stärkta skjortkragar, kanderad frukt och guldpengar i fickan. Livet lekte! En eftermiddag ändrades dock allt då jag kom hem till familjens ägor efter att ha flanerat runt stadens gator, och upptäckte att jag var utelåst. Insikten om att jag inte visste när jag skulle ta mig in för att avnjuta stekt svan och bröstkarameller väckte en skräck som spred sig som en löpeld genom kroppen. En stark överlevnadsinstinkt fick mig att falla på knä och hetsigt äta upp alla rönnbär som fallit till marken på familjens åtta hektar stora gård. De jästa bären gick snabbt upp i huvudet, och inom loppet av tio minuter befann jag mig åter på stadens gator, men denna gång med ostadiga ben och något vilt i blicken. 120 krossade rutor och en nerkissad borgmästare senare vaknade jag upp i stadens utkant, förvisad till ett liv i ensamhet i en låda av kartong, och en fisk bunden vid min rygg, som ett skammens ok.

Ja, jag kan inte se någon annan rimlig förklaring till bilden ovan. Men frågetecknen finns fortfarande. Varför ser jag så glad ut? Vansinnets leende, eller nya omständigheter? Vad tror ni?