Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

BLOGG

Vad glor du på????

Karin E Jansson


Idag var jag hos tandläkaren. Ett hål hade jag, men gråt inte över det, för det gör inte jag. Ett bokmärke fick jag också när det var klart, ett glittrigt med en kissekatt på. Nej, det var lögn, det var inget glitter. Nej, det var egentligen inget bokmärke alls, det var en räkning. Hursomhelst, när jag sen gick genom centrum på väg hem såg jag nåt blinkande i ögonvrån. En ambulans! En människa såg ut att ligga på marken, med ambulanspersonal bredvid. Det var allt jag hann uppfatta av olyckan, förhoppningsvis var det inget för allvarligt.

En sak till hann jag dock snappa upp; en stor skara pensionärer, utspridda i en cirkel runt händelsernas centrum. Tysta stod de där och glodde. Givetvis blev jag oerhört provocerad. Jag var också sjukt nyfiken på vad som hade hänt, och utnyttjade sträckan förbi attraktionen maximalt, genom att sakta ner stegen marginellt (men inte märkbart), och med pupillen tätt intill ögonvrån. Ett sätt att glo utan att vrida huvudet. Sen när jag passerat var showen över för min del.

Visst måste det räknas som ett känt fenomen, att människor av den äldre sorten, helt oblygt kan stanna upp och stirra på nån som ligger ner. De dras till bilar med sirener som flugor till socker. Det som provocerar i detta är tudelat. Först och främst, om jag låg ner på marken och hade ont skulle det enbart kännas okej med människor som stannade upp, om de också gick fram och frågade hur det stod till, om de kunde hjälpa till med nåt. Den andra delen är att de, tack vare sin oblyghet, får ta del av en massa spännande saker som jag missar på grund av min, i stunden, högre sociala kompetens. Nu, en timma senare, sitter jag fortfarande och funderar på vad som hade hänt där vid ambulansen. De rynkiga, och glo-ögda daglediga, de vet redan.