Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

           

123 Street Avenue, City Town, 99999

(123) 555-6789

email@address.com

 

You can set your address, phone number, email and site description in the settings tab.
Link to read me page with more information.

BLOGG

Bilsemester

Karin E Jansson

Mamma, Mary, Anders och jag på en rastplats nära Gävle. Fotograf: Pappa

En gång åkte min familj på utlandssemester. Att det hade tagit flera år innan vi gjorde det, jag var nog tolv år, tror jag berodde ganska mycket på pengar. Och tid såklart. Med en mamma som var doktorand och en pappa som var politisk sekreterare fick man hålla hårt i slantar och semesterdagar. Men inte så att det gick någon nöd på oss, inte alls, men utlandssemester varje år hörde inte till vår standard. Förutom en släng av magsjuka minns jag att vi hade det rätt bra där på Kreta. Vi fick äta pommes frites till lunch, svettades ganska mycket och jag minns hur vi jublade när vi kunde plocka en aprikos direkt från ett träd.

Men den där resan till Kreta kom aldrig att slå det som idag så starkt symboliserar min barndom: bilsemestern. Så långt tillbaks jag kan minnas hände det flera gånger per år. En avlägsen släkting som skulle besökas, en djurpark som skulle upplevas, eller en brusande fors någonstans långt borta som behövde beskådas. Precis som runt köksbordet så hade vi outtalat bestämda platser i baksätet. Jag satt alltid till höger, bakom passagerarsätet. Jag lutade pannan mot rutan och tittade ut, spanade in i skogen som susade förbi. Ropade till om jag såg ett djur. Hände det så skrek vi högt av glädje.

Bredvid mig, i mitten, satt Mary. Hon var den spinkiga, och rymdes utan problem på den platsen. Ofta hade hon med sig en hästtidning, och ibland sov hon mot min axel, alltid med öppen mun. Och längst till vänster satt Anders. Med en anteckningsbok. Små skisser och hemliga ord, sånt som kanske vittnade om att han skulle bli den museichef han är idag. Oftast hade vi det roligt, fnissade och tävlade i billekar. Ibland stack vi in pekfingrar i sidorna på varann, och måttade sparkar mot smalbenen på den som satt närmast. Mamma satt fram i passagerarsätet. Hon ropade "Sover Karin?" just när man höll på att somna. Och så klappade hon takten till musiken från radion. I otakt. Och med jämna mellanrum, minst en gång i timmen, så sträckte hon bak sin varma hand, famlade efter våra händer, och klämde dom mjuk och kärleksfullt.

Pappa, han var som regel den som körde. På ensliga vägar kunde vi hetsa honom till att tuta oavbrutet. Bättre än julafton. Och ibland, nån gång per år, så tvärnitade han. Sprang ut, gick till sidan av vägen, böjde sig ner, pratade tyst så vi inte kunde höra, promenerade, fortfarande nerböjd över vägen, vinkade mot fjärran, satte sig åter i bilen och körde vidare. "Det var en tomte som ville ha hjälp att gå över vägen. Han var osynlig". Och även fast vi relativt snabbt synade bluffen fortgick den traditionen i flera år.

Behövde vi kissa fick vi kissa. Hukande bakom bilen satt tre små rumpor på rad. Toapapper hade vi alltid med oss. Och matsäck. Regelbundna fikapauser. Mackor med prickig korv inlindade i folie. Max en pinne eller sten per rastplats fick vi ta med oss.

Sena kvällar, när det var becksvart ute, och vi närmade oss hemmet, och klockan var för mycket för att börja laga middag kunde mamma och pappa börja prata hemligt språk. Engelska. Maybe we should buy hamburgers? Hamburgers, det förstod vi! Och det visste dom nog.

Och så snurrade blandbandet, blandbandet i singularis. Med låtarna som betyder bilsemester, ett varmt baksäte med syskonen, prickig korv mackor, Marys huvud mot min axel och en tät skog som susar förbi. Bland annat den här låten: