Utkant

Jag kan göra mycket, men jag kan inte göra musik. Men jag behövde ljud jag inte hade, ytterligare en dimension för att uttrycka det jag saknar ord för. Ja, eller kortfattat - jag ville ha en cool låt. Nåt som kompletterar min konst. Så jag frågade min kompis och musikgeniet Efraim Juntunen om han kunde hjälpa mig. Tolka min ångest, skrek jag. Eller nä, jag sa "kan du göra musik som hör ihop med konsten som får folk att må dåligt men inte så dåligt att de går därifrån?!". Och han förstod precis vad jag menade, och efter lite bollande var Utkant klar. En mustig ambient som jag tänker är som att, mitt i kolsvarta natten, lägga örat mot en tall och lyssna så länge att du inte vet vad som är inuti dig och vad som är utanpå. VERY COOL, tio av tio plommon.

Till skogs - mycket bra!

Midsommar, en dag som alla andra fast med stark förväntan på livsglädje och gemenskap. Vi packade ihop hela gänget och drog till skogs. Till Maj-Britt och Yngve!

Och till skillnad från hur det brukar vara på midsommar var det strålande sol.

Otäckt!

Doom Lord.

Isac hängde vid röken och vaktade regnbågen.

Vi äventyrslystna vandrade genom skog.

Till vatten.

Och testade fysikens gränser för hur många som rymdes i båten.

När vi kom tillbaka hade Bettina fixat midsommarbuffé upphöjt i en miljon.

Bland stentroll och övrigt bra folk åt vi ÖM OCH ÖM IGEN!!

Gjorde sedan sånt vi är bra på. Mobilspel.

Sitta stilla.

Och inspektera Maj-Britts dockor, ca en miljard ja skojja int!!

Yngve gillar låtar om facket och boxning, och har fått en låt tillägnad sig på en Dropkick Murphys-spelning.

Mia hade fixat pajta, en blandnings av paj och tårta, hon är ju helt laglös.

Och såklart!

Jävla fuskare/vinnare. 

Mycket bra!!

Total planlöshet och en lös tand

Helgen var precis vad jag behövde. Nattjobb med konst, sedan sovmorgon följt av total planlöshet. Vi hamnade i mamma och pappas stuga och kom precis lagom till våffel-lunch.

Jag hade med mig pyssel för den pysselsugna.

Det vill säga jag och barnen.

Armband och halsband blev det.

Och en trudelutt på det, det lät som skit.

Men det är inte som att de har svårt att sysselsätta sig på egen hand. Här är ett diffust snickeri.

En linbana för rabarberblad.

Och en bil. "Hur funkar den då Sirpa?". "Inte alls".

Vi studsade.

Och blåste bubblor.

Sirpa hällde ut sin såpa på golvet inomhus, och jag fick torka upp.

Fick som kompensation en tårta av sand och kottar.

Och fick titta på hennes akvarium.

Sen var det dags för middag.

Samuel hällde en deciliter hallonbalsamico på sin sallad och låtsades at det var gott men erkände när vi kom hem att det var som att äta sallad med outspädd BOB jordgubbssaft. Så går det om en inte kan hantera förpackningar ÖVERLAG.

Sen var det dags. I ett halvår hade den varit lös, men nu skulle Sirpas lösa tand ut, och jag hetsade.

Men ååh det är ju så läskigt!!

Tänk på nåt roligt så kniper jag den.

Och plopp sa det!

Så var den ute.

"Du får behålla den Karin". ♥

Det hela firades med fryst prinsesstårta.

Och en applåd!

Stövlar och livsglädje

Igår var det dags för den årliga glädjefesten. Familjen Jansson bar stövlar och livsglädje.



Utrustade med varsin påse...



...tog vi oss an kalhygget.



Och det tog inte lång tid, ka-ching, den första murklan!

Vi vandrade fram och tillbaka över de stora hyggena, ropade när vi tappat bort varandra. Pita sprang vilse gång på gång, men kom till slut tillbaka, varje gång med nya erfarenheter hon aldrig kan berätta om. Kanske björnar och sjöar och renar.

Ja renarna såg vi också.



Maria hittade rekordmurklan, helt orimligt stor!



Och jag hittade de sällsynta toppmurklorna! Grät lite av sammanslagen lycka.



Sen började regnet strila och vi satte oss i bilarna och åkte upp mot mammas barndomshem.



Rutinerade murkelplockare packar matsäck.



Och så satt vi där och hyllade varandras prestationer.



Alla var mycket nöjda och gulliga.



Och med bullar och smörgås i magen åkte vi hem igen.



Med 32 kg murklor i bagaget.

Mina Vänner

Jag har det bra. Jag ifrågasätter tidigare sanningar, jag ser på TV, äter kalaspuffar och träffar vänner. Och jobbar ensam. Just nu gör jag självporträtt. Mina Vänner är arbetsnamnet. Jag vill som vanligt utmana föreställningen om bra respektive dåligt, fint respektive fult. Same old. Men jag har det bra.

Tre porträtt är det hittills.

Snusrock

När  Samuel och alla mina vänner var ute på galej i helgen satt jag hemma, själv.

Klippte, nålade och sydde.

Och när helgen var slut var de andra bakfulla och jag var stolt ägare till en rökrock!

Förlåt, snusrock! Ja, ett gammalt sammetsdraperi har nu förvandlats till en jacka rimlig för västerbottnisk sommar. JAG HAR ALLTSÅ SYTT DENNA SJÄLV, JO TACK FÖR APPLÅDERNA!

Äkta ärm som nonchalant kan rullas upp.

Äkta foder.

Och äkta krage. Samt skärp och fickor, JAG SKOJAR INTE!!!!

Så här kan det se ut om jag hälsar på en granne på gården, samtidigt som jag har på mig min snusrock, obs bilden är arrangerad.

Såhär.

Eller varför inte såhär? Obs, alla tre hälsningsvarianter är falska, jag hälsar ej på folk, jag lägger mig ner på golvet och släcker lampan om nån går förbi på gatan.

Sen fick jag jättemycket hosta av allt spex.

Slut på show.