Jag vacklar ganska sällan. Eller sällan, det är ju relativt. Men såhär, jag har på nåt sätt tvingat mig själv att aktivt, i alla lägen, välja sida - för Karin eller emot Karin. Ett envist nötande, att ja, jag kan! Och det tankesättet har satt sig. Ja för fasiken, jag kan! Starta eget företag, tro på mina idéer och förmågor. Konstgreppet har blivit en del i processen, en plattform där jag får förstärka mina egna förmågor. Och där ni förstärker dom.
Men ibland, ibland så kommer det ändå. Tvivlet. Som regel sprunget ur att jag börjar jämföra mig med andras framgångar, och förminskar mina egna. En vag känsla av otillräcklighet och fulhet, där jag inte riktigt kan formulera vad jag upplever som frånvarande, som jag ser hos andra.
Och sen kommer jag på att jag är ett djur, en människa, precis som dom. Och då går det över.
Inlägg
Det är verkligen så svårt det där. Och när man väl kommit ner i dalen är det svårt att ta sig upp igen. Skönt att du har hittat ett sätt att fixa det :)
SvaraRaderaJa, det är en välsignelse och en förbannelse att vara ett djur. :)
RaderaDet fanns år i mitt liv, ganska många sådana, då jag byggde upp hela min självbild runt prestationer. Vad jag hade åstadkommit. (Och vad jag inte åstadkommit.) Innan dess handlade det om utseende. Fanns det någon i rummet som var smalare eller sötare än jag? Typ. (Och det fanns det ju nästan alltid...) Som tur är hände något nån gång. Egentligen vet jag vad det berodde på, att det vände...men det behöver vi inte gå in på här.
SvaraRaderaNu kan jag, på allvar, känna att bara det faktum att man existerar är alldeles tillräckligt. För mig. För dig. Det är värde nog. Och att man väljer det som känns rätt i hjärtat är framgång. Oavsett vad det leder till. Kanske låter det klyschigt och frireligiöst. Vad det än är...så är det iaf enormt befriande.
Du är bra.
Heja dig! Heja oss!
RaderaJag tror vi alla känner oss som den sämsta på allting emellanåt. Skönt på så sätt att du delar den tanken offentligt så vi andra har någon bra människa att känna igen oss. Hur som helst, du är bäst! Kram
SvaraRaderaJa, även fast vi vet att vi alla fungerar likadant är det skönt att lyfta det emellanåt. Kram!
RaderaDet är nog så många som går sin egen väg, en väg som ingen annan gått, kan känna. För det är svårt att jämföra det man gör om det är något nytt. Att starta eget är inte nytt och unikt, men det DU gör och på DITT sätt är unikt. Då är det svårt att försvara det inför sig själv alltid.
SvaraRaderaDet är lätt för mig att säga KÖR PÅ, som själv inte tar riskerna du tar. Men jag tror du med gott samvete kan vara stolt över dig själv, och även över dina stunder av tvivel, det är ju tecken på att du är rädd om det du gör och dig själv och att det är allvar för dig.
Jag vet inte om jag får fram vad jag menar eg, men hoppas du ser att det finns mycket tro på dig, du inspirerar så många att tro på sig själva och våga. Det är fina grejor.
HEJA!
♥!! Och heja dig!!
RaderaJag har så svårt att hitta den där balansen, vacklar och får prestationsångest deluxe och då jag tänker på att jag är ett djur får jag ångest och börjar tänka på att jag ska dö. Skulle vara så nice om hjärnan kunde stanna någonstans där emellan och bara vara nöjd över vad man kan åstadkomma...
SvaraRaderaHaha, jag brukar tänka ibland att va skönt det skulle vara att va lite mer dum i hövve, då skulle man säkert vara mer belåten.
RaderaOch jag tycker att du är helt magisk, typ så man tappar andan!!
Ibland tänker jag: Vi föds, springer omkring här några år (väldigt kort tid egentligen) och tar mycket av det vi gör på såå stort allvar. Allt är såå viktigt. Sen dör vi. Blir en av mängderna av människorna i jorden. Och blir själva till jord. Om drygt 100 år finns inte en endaste människa som lever nu i livet. Om 200 år finns ingen som kan minnas att man levt.
SvaraRaderaDet kan låta deprimerande (förlåt Mia! ;). Men jag tycker det är befriande. Det tar udden av saker. Inget är såå viktigt egentligen. Bara fint att man får vara med här på planeten några år och pyssla med sånt man gillar...
..men visst är det så livet är och ska vara - jag menar ibland upp, ibland ner! Man kan väl inte veta vad "vitt" är om man inte ibland kan se "svart". Det viktiga är väl att inte fastna i det "svarta" eller fastna i det "vita". Jag tror att det är ganska riskfritt om man som du kan erkänna och uttrycka att livet är både svart och vitt. Kram!
SvaraRaderaNär jag själv börjar tvivla på mina prestationer, min kreativitet, mina inlägg i diskussioner, min frisyr, ja helt enkelt börjar analyserar mig själv utifrån personer jag beundrar brukar jag tänka lite utifrån det kända "alla bajsar"- begreppet. Alla har svackor, alla tvivlar på sig själv och fram för allt, det finns alltid någon som kommer tycka att jag är grym, även fast jag ibland stavar fel eller syr snett. Alla måste bajsa någon gång, även fast ingen vill erkänna det.
SvaraRaderaJag kan ibland ha svackor då jag jämför mig (negativt) med andra och deras liv. Jag kan tycka att internet och alla bloggar etc kan förvärra situationen. Men inte din blogg! Den blir jag alltid glad av att läsa! Inte så att jag aldrig avundas dig och ditt liv (eller ditt hår - wow!), men känner mig så varm i själen när jag läst ett nytt inlägg. ~ Sara
SvaraRaderaSå dumt att man ska behöva känna sådär! helt meningslöst. Även om det egna värdet är något som ska skapas från den enskilde så måste jag säga att du i mina ögon har den mest fantastiska bloggen jag vet! Skulle jag få träffa nån kändis från bloggvärlden så vore det du. Du är så himla häfti och inspirerande!
SvaraRaderaHar du sett att Jeanette Winterson är på besök i Sverige? Jag har för mig att du var ett fan..? Jag tror att kulturnyheterna har haft/ska ha ett inslag.
SvaraRaderaJag är mitt inne i en så period, och det är så fruktansvärt att plötsligt mötas av alla dessa tvivel som gnager. Att ställa sig alla frågorna och kräva raka, tydliga svar. Vad håller jag på med? Vad är viktigast? Hur ska jag veta vad som är viktigast? Klarar jag det här? Klarar jag det där? Och som ett oönskat brev på posten: vad tror alla andra? Usch för det. Men det är ju också viktigt att ställa sig de där frågorna för att krisa lite och justera saker som inte känns rätt. Köra på saker som känns rätt. Och såklart våga satsa på sig själv, och på andra för den delen.
SvaraRaderaBloggen är ofta (allting är ju relativt) ett litet ångestmoment hos mig, där alla tvivel liksom samlas i ett. För den väcker saker som jag helst inte vill ta i. Och saker som jag fått lära mig att jag inte ska syssla med: ta plats, våga uttrycka mig, ha mig själv och inte andra som utgångspunkt, ställa mig själv i centrum. Och alltihop inför allmän beskådan. Vem tror hon att hon är liksom? Att det är så provocerande har jag fortfarande svårt att förstå. Alltid en massa dubbelbestraffning på massor av nivåer (skulle kunna skriva hur mycket som helst angående det). För vad man än gör och hur man än gör det så är bloggande i mångas ögon fortfarande en synd, ett högmod som på något sätt ska straffas (dramatiskt uttryckt där). Men jag bestämde mig för att nu skiter jag i det där. Nu skiter jag i om folk vill straffa mig för min så kallade narcissism och tar min plats. Sen att jag fortfarande lider över att jag borde kunna uträtta något mer med det utrymme jag får (superhjältekomplexet) och att jag skulle vilja hitta ett forum och ett sätt att blogga som jag känner mig 100% säker i, ja det tar jag lite pö om pö på vägen. Att känna mig som en skiträdd liten dvärgkanin (händer inte sällan) tycker jag är ett rimligt "pris" för alla fina människor jag träffat och hur jag utvecklats (ja, bara genom att blogga!). Ja, jag tror faktiskt att bloggen har ändrat lite min syn på mig själv inom vissa områden. Och framför allt vet jag nu helt säkert: vill jag så tar jag mitt utrymme. Och det även IRL. Kanske lite off topic, men jag bara gjorde lite långsökta kopplingar till det du skrev, som jag känner så väl igen mig i. Bloggandet fick liksom bli min symbol för hela det här självtvivlet och prestationsångesten. Både positivt och negativt sett. Puss på dig Karin, du är fan i mig en helt strålande person!