Det är så lätt att skapa en egen verklighet som bloggare. En värld där det enda som äts är spännande mat med valnötter och ringlad honung, där alla dina vänner är snygga (och smala), och där inte en enda bekant har omodern inredningssmak. Ansiktena är leende, hyllorna är stringhyllor och pizzan är hemmaknådad. Inga burkchampinjoner och furupaneler så långt ögat kan nå.
Finns den här världen på riktigt? Eller handlar det bara om inkludering och exkludering. Välj bort, och beskär.
Vad fyller det perfekta för funktion? Jag vet inte, men jag funderar ofta på det. Vad tror du?
Inlägg
Jag håller med dig om att det kan verka lite för perfekt i många bloggar. Men det kan också finnas en egen vinkel, i alla fall för oss som har små anonyma bloggar för våra närmsta: nämligen att lyfta fram allt det fina i livet. Kanske inte smala människor då, men vackra saker, perfekta vårdagar, goda nybakade kakor, sånt gör mig lycklig.
SvaraRaderaOch min blogg har jag använt som entacksamhetsdagbok och känner mig mer tacksam för livet och allt jag har genom att inte lyfta fram det dåliga där. Som att måla en vacker tavla och sen bli glad av att titta på den!
Ja, jag tycker att vi ska vara bra på att lyfta fram det vackra och bra. Men jag känner mig nästan misstänksam när det är den enda bilden. Kan livet verkligen vara såhär, liksom.
RaderaNä, klart livet inte är sådär perfekt. Men jag tror inte de bloggarna eftersträvar att ge hela bilden, kanske är deras bloggar precis som du skriver Emilia en slags tacksamhetsdagbok eller ett sätt att påminna sig själv om sånt som är fint mitt i allt det andra fula. Jag kan också bli irriterad, det blir liksom för perfekt, bra och sött men samtidigt tänker jag att de där bloggarna inte har något krav på att visa det tråkiga också och när vardagen mest är tråk gillar jag att drömma mig in just i bloggar som lyfter fram det fina, som en påminnelse. Sen är jag glad att det finns bloggar som å andra sidan ger mer av hela bilden, med ostädade rum som inte är fotade i något förskönande motljus.
RaderaMan behöver nog se sådana här inlägg då och då. Det är lätt att tro att alla lever pastelliga perfekta liv IRL. Vi väljer vår egen verklighet och de flesta en rosendoftande glittrande sådan när man har möjlighet att exkludera mindre glamorösa vardagsmoment. (typ diskberg och dammråttor under soffan. Länge sedan jag såg det på en inredningsblogg) Ofta räcker det att bara gå till sig själv för att se hur andra gör.
SvaraRaderaBra skrivet!
Jag kan förstå varför man vill framställa sig själv fint, jag vill också det! Men när hela ens omgivning är likadan, betyder det då att man alltid exkluderar sina besök hos den där släktingen med skitful inredning, eller finns släktingen inte? Det är sånt jag funderar över..
Radera...kanske finns det även en annan funktion än snobbig exludering och ängslig strävan efter det perfekta.
SvaraRaderaKanske handlar det även om att skapa dagdrömmar, illusioner, drömmar om det goda och vackra en eskapism från det trista tråkiga och vardagliga. Men som samtidigt göder på krav borde ångestmaskineriet. Och de här bilderna och imagen bjuder även på nya ideer och kreativitet och verklighetsflykt för läsarna toppat med måhända en stor skopa hederlig avundsjuka.
Jag vill förtydliga att jag inte kallar det snobbig exludering och ängslig strävan efter det perfekta. Jag nöjer mig med "exkludering". Motivet till exkluderingen är det jag funderar över.
RaderaJag tror att dessa perfekta bloggar är som reklamskyltar-tänker på vissa perfektbloggare-där personerna skapar en image för att sedan kunna sälja vidare sina tjänster/få mer utrymme i andra medier.Och där får inte den tjocke släktingen plats.
SvaraRaderaJa, det är ju sant, man kanske skapar en produkt till försäljning. Men jag vill ha obekväma produkter också!
RaderaVita volang bloggar brukar jag kalla dessa "perfekta " - hitte på ! Inte kan livet vara så där prefekt inte !! Alla har damm i hörnen....
SvaraRaderaJa, jag tror också det är så. Jag tycker ju inte att nån har nån skyldighet med sitt bloggande, man visar ju upp precis vad man vill, och vi läsare kan ju inte göra annat än att tacka och ta emot. Men vad fyller det för funktion att exkludera det fula/tråkiga/vardagliga?
RaderaFör mig tror jag att det också kan vara något slags sårbarhetstecken, att man inte vill lägga ut antingen oarrangerade bilder som okända människor kan se på ens privata grejer (jag måste ha fasaden, är privat av mig och utan den känner jag mig uthängd, kanske fånigt men iallafall), och att man inte vill vara en gnällpotta.
SvaraRaderaVem vill läsa gnälliga sura inlägg om hur tumlaren gick sönder och man måste hänga tvätten? För det är ju väldigt många bloggare som inte skriver levande och målande (dramatiserande), utan bara skriver det som sker, du vet vad jag menar? I såna fall blir gnällandet gnälliga tråkiga poster istället för roliga inlägg man kan relatera till. Om jag vill gnälla i en post försöker jag göra det på ett humoristiskt sätt, kommer jag inte på något bra sätt, så postar jag det inte. Du vet, för då skulle bloggen vara full av sureposter (fyfan nu fick jag diska igen för sambon görnt). Och det vill vi (jag) ju inte.
Jag måste påpeka dock, att jag försöker skriva humoristiskt så i min blogg smiter ju allt möjligt skit med. Men jag kan förstå de som inte vill skriva att dom blöder som grisar så de får stanna hemma från festen, att de bråkat med mamma eller att den där chefen är knepig. Förstår det precis.
SvaraRaderaJag förstår hur du menar! Det jag kan förvånas över är enhetligheten i allt. Att alla ens vänner klär sig likadant som en själv, jobbar med samma spännande saker och så vidare.
RaderaHmm ja.. Jag tror att jag är för lite bevandrad för de bloggar jag rör mig kring är inte såna. Har inte upplevt enhetligheten själv. Tror jag, har iallafall aldrig tänkt på det!
Raderajag blir så less på perfekta bloggar, där allt bara är champagne och färska snittblommor. Det är så främmande för mig, jag kan inte identifiera mig med dom alls. ibland kan jag kika in och skrolla igenom, men det känns som att äta snittar, visst är det gott och ser fint ut men inte fan mättar det. Det kan vara lite därför jag älskar din blogg, det är som en hotellfrukost (fast med bearnaise), både vackert och gott och när jag kommer därifrån är jag mätt och glad och full av energi.
SvaraRaderaTack för fina ord! Jag tycker också att det fyller en viss funktion med det vackra och spännande! Men det skulle vara lika vackert och spännande även om det blandades med fult och vardagligt. Tror jag!
RaderaHåller helt med Lina om din blogg. Väldigt bra liknelse med hotellfrukosten! Sen tycker jag att en blogg inte blir vacker om man inte kan ana smutsen samtidigt, det "fula" kan vara minst lika vackert som det "vackra". Det "fula" skapar fler associationer hos mig, ser jag t.ex. ett grått betong-Domus så associerar jag till min uppväxt, till när vi var där och fikade på lekis och så vidare. Fula saker sätter igång mer i mitt huvud än vackra. Vackra bloggar är ofta rätt trista, luftiga och platta. Man orkar ett par snittar sen vill man äta mat.
RaderaJag har undrat samma sak. I svaga ögonblick har jag jämfört mitt liv med de bloggarna och känt mig rätt misslyckad och otillräcklig. Men jag vet inte faktiskt, om det handlar om exkludering av de mindre glamorösa bitarna av livet eller om det helt enkelt är så att vissa har ett enbart underbart och vackert liv. Livet är ju inte rättvist så det senare är ju faktiskt möjligt. Men jag vet inte. Det jag har lärt mig i alla fall är att läsa de bloggarna med lite distans. Och att lägga mer tid på de bloggar som får mig att må bra, som gör mig glad och som stärker mig. Som din t.ex :)
SvaraRaderaJa, anledningen till att jag saknar vissa element i livs-skildringarna är ju såklart på grund av att jag jämför med mitt eget liv, som innehåller både bu och bä. Jag vet ju egentligen inte mer om andra bloggare, mer än vad de visar.
RaderaHej Karin! INGEN vill se det fula. Jag lovar. Men visst undrar man hur bloggarna gör för att gömma det. Kanske dags att visa mer insida än utsida, fast det gör DU redan. Kram från okända operfekta me.
SvaraRaderaJag vill se det fula!!
RaderaDet vill jag också ... eller så vill jag att också de bitarna som inte ser ut som glansiga karameller ska få vara fina. I våras tog jag ett mobilkort på mig själv. Det gör jag aldrig annars, men jag hade vaknat på morgonen med en rätt kul frisyr och när jag såg bilden upptäckte jag att jag är skelögd och jag blev jätteglad. Hurra! Jag skelar! (Det händer att man skelar en aning med stigande ålder). Sedan lugnade jag ner mig och tänkte att jag väl inte är riktigt som man bör vara som reagerar så. Igår upptäckte jag att mina överarmar liksom fladdrar på ett sätt de tidigare inte gjort. Det tyckte jag var kul. Får man tycka det? Är det fult? Vem har bestämt det?
RaderaHaha, underbart!
RaderaJag tycker ofta det är likadant utanför bloggvärlden. Många människor vill ge en så fläckfri bild av sig själva som möjligt. På jobbet pratar alla om sina meriter och allt roligt som händer i livet. I brevlådan får man vackra, gräddiga bröllopskort och i det årliga julbrevet står det vilka spännande projekt alla tonårsbarnen sysslar med på fritiden.
SvaraRaderaSamtidigt mår många människor mycket dåligt. Antidepressiva och skilsmässor på topp. Och vi har flest ensamhushåll i världen i det här landet. Och vem ser inte igenom klyschor som "Världen är så vacker" och "det är så underbart att leva" och "carpe diem!" etc. Inte för att det inte är sant, men för att det är bara en liten bit av bilden. Världen är också rätt ful och det kan göra ont att leva. Inget att stoppa under mattan dock - det berikar också.
Jag tror att människor förskönar, på bloggar och utanför bloggarna, för att man vill så gärna. Vara lycklig. Helst jämt. För att man mår bra av det, men också för att man mår bra av att andra tror att man är det.
Själv tror jag "lyckan" (usch, hemskt ord - hysteriskt och uppsminkat tillstånd, tycker jag)kommer lättare när man inte greppar efter den så krampaktigt och man välkomnar även det fula. Som kontrast. Eller ännu hellre...när man slutar att se i termer av fint och fult och välkomnar vad som än kommer och vad som än är.
Så bra sagt!
RaderaErkänner härmed att min ständigt hemmaknådade pizza om vilken jag inte bloggar är en del av min olycka och inte min lycka. Jag knådar mig halvt fördärvad för att spara pengar där jag bor inkomstlös i utlandet (Åh! Bor du DÄR! Så spännande!) :D
RaderaJag vill hälsa på dig! Får jag pizza då?
RaderaInga problem! Just nu finns dessutom en hög med sand att rulla runt i alldeles om hörnet men det har barnen i betongdjungeln upptäckt så du får inte ha den för dig själv. Man gjuter om toaletterna i en skola från hål-i-golvetvarianten till klosetter och när de är klara finns ingen sand kvar, så du får skynda dig!
RaderaPerfektion är sååååååå trååååååkigt. Jag läser inte perfekta bloggar skrivna av perfekta människor med perfekt hem, perfekta vänner, perfekta kläder, perfekta tänder, perfekt kropp, perfekta pojk/flickvänner och perfekt liv. Är det för att jag är avundsjuk? Nej. Jag tycker det är en riktig snoozefest. Gäsp liksom. Dessutom: Är det något som jag, fyllig kvinna, bosatt i ett skabbigt bostadsområde i en norrbottnisk stad, ständigt fattig trots csn och taskigt betalt extrajobb kan relatera till? Nej, verkligen inte. Och det rosaskimrande livet är inget jag drömmer om heller. Jag älskar det fula i livet. Jag välkomnar det fula. Blandningen mellan det fula och det fina är ju det ultimata! Jag vill ha lite misär, misslycka, fula sockerkakor på en vit jävla Ikea-talrik, fattigdom, mjukisbyxor, skit i hörnen, hemma hos-bilder med dammsugaren framme (den ligger nästan alltid framme hos mig eftersom jag skräpar ner JÄMT!), döende krukväxter, köpespizza som äts från kartongen, "vanliga" trista kneg etc. För det är PÅ RIKTIGT. Det känns äkta. Allt kan inte vara sockerfluff jämt. Då blir eftersmaken fadd.
SvaraRaderaSom Lina ovanför skrev, "det känns som att äta snittar, visst är det gott och ser fint ut men inte fan mättar det."
Obs! Jag äger en stringhylla men den köpte jag när jag var 15 år och en blogg att visa upp den på helt enkelt inte existerade. Och ibland knådar jag min egen pizza, men det är för att det är billigare, dessutom är jag kung på allt vad deg heter.
Om jag får vara lite, lite elak så måste jag säga att det här är en blogg som jag följer BARA för att få bli sådär galet irriterad:
SvaraRaderahttp://livskrafter.blogspot.se/
Där finns "carpe diem" tillsammans med "lev livet levande" och "tänk vilken lycka att få finnas på planeten" uppblandat om vartannat tillsammans med en massa andra sköna klyschor.
Det är egentligen himla intressant att man kan bli så provocerad av sånt...och att man kan njuta av att få bli så irriterad..haha..men det är väl den där gamla känslan av "vad döljer människan?" och "var finns nyanserna?" som spökar. Jag är alltid sjukt misstänksam när jag kommer till ett hem som har Carpe Diem-skyltar i vart o vartannat rum.
Bor i en gammal sommarstuga just nu så mitt kök är en stor furulåda. Du är välkommen att klappa min furu any day ^^ Kan dessutom inte laga mat (eller ok jag hatar att laga mat) så du skulle inte få någon hemknådad pizza med valnötter på...
SvaraRaderaJag förskönar rätt mycket i min blogg, vet inte riktigt varför. Kanske av rädsla att folk ska i ren skräck backa ut från bloggen och aldrig komma tillbaka om de råkar se en skymt av något operfekt.
Kanske är det för att jag tror att folk är ointresserad av att se det fula. Det vardagliga känns ju oftast rätt tråkigt för det upplever ju jag varje dag, medans det nya, spännande och glittriga blir jag alldeles till mig över och vill visa upp för hela världen...
Eller så är det ren lathet från min sida, är enklare att visa upp en fin bild, visar man något fult måste man ju skriva något fyndigt till och det är svårare...
?
Bra skrivet om ett riktigt intressant ämne. Visst kan man undra varför människor väljer att exkludera sånt som inte är perfekt men, som någon skrev här ovan, så har det ju alltid varit. Jag tror bara det blir lite tydligare nu när alla ska blogga om sina fantastiska liv. Antagligen måste vi också som läsare inse att det inte är hela verkligheten som visas upp. Annars är det lätt att drabbas av additionsstress, dvs. man tror att man måste ha ett perfekt hem inrett i vitt och bara äta hemlagad, ekologisk och närproducerad mat efter att ha tränat minst fem gånger i veckan (osv osv osv).
SvaraRaderaAtt man väljer att exkludera fula släktingen eller grälet med mamma tror jag dock kan ha helt andra förklaringar. Själv kan jag välja bort sånt av hänsyn till den andra personen. Bara för att jag själv väljer att lägga ut mitt liv i offentligheten innebär ju inte att alla mina nära och kära är intresserade av att göra det samma.
En annan fråga som jag påminns om när jag läser här; Jag tänker ofta på bekräftelsebehovet hos människor som har blivit så tydligt i och med www. Jag växte upp utan Internet (född -75) och jag antar att bekräftelsebehovet måste ha varit lika stort då, men hur tog det sig uttryck? Jag märkte inte av det på samma sätt. Klart att människor i alla tider alltid har haft ett bekräftelsebehov, men senaste tio åren tycker jag det verkar ha växt sig till absurda proportioner där så många verkar vara svarta hål av bekräftelsebehov. Bloggar och facebook och aktiva överallt och alltid. Fota frukostmackan o lägga ut på bloggen, skriver "borstar tänderna" eller "carpe diem" på facebook, alltid bilder på människor som ler med öppen mun. Fest, skönhet, lycka. Alltid online.
SvaraRaderaDet känns som ett nervöst beteende och som ett svart hål av se mig, älska mig. Jag har inget emot facebook och bloggar - jag läser dem själv, men ibland undrar jag; Vad fyller de för behov hos människor? Varför har man behovet av att redovisa alla sina goda sidor och åsikter och berätta var man är och vad man gör KONSTANT och varför KONSTANT behöva hålla sig uppdaterad i alla andras vardagstråkiga liv?
Är det inte märkligt så säg? Och vad var motsvarigheten 1990? Fanns en motsvarighet då?
Jag är också född -75 och tänker samma sak - varför detta behov till bekräftelse? Och vad gjorde vi innan? Vi kanske inte behövde samma bekräftelse...Jag tror kanske att folk som ständigt berättar vad de gör på facebook tex, gör det för att andra gör det. Man tror att det är kommunikation och att vara interaktiv med varanda, men egentligen är det ju inte så. Själv blir jag bara trött på det, och ibland undrar jag: vem vill höra vad jag ätit idag/vad jag tycker om något på tv etc. Det är ju inte direkt meningsfull kommunikation. Men det fyller väl någon slag funktion.
Raderaja, exakt så. men verkligheten .... orka det.
SvaraRaderaEn sak som tråkar ut mig dessa perfekta bloggar är att liksom deras språk, bildspråk ,ja , uttryckssätt efter några år, hur länge de nu har hållt på, stelnar till en mall. Allt det perfekta blir så förutsägbart och allt fantastiskt de är med om slutar att beröra. Hmm, jag vet inte hur jag ska förklara...
SvaraRaderaJag tror också att det operfekta skulle berika. Överraskningsmomentet och att någon visar nya lager av sin personlighet tror jag är det som gör att jag återvänder till en blogg. Som din t ex.
Reflektion efter din egentliga reflektion: Jag har också funderat kring det här med hur man kan välja ut och välja in personer ur sitt liv på en blogg. Jag har egen erfarenhet av att jag efter att ha slutat umgåtts med några vänner sett bilder på en av dessas blogg från en kväll då vi hade umgåtts. Hur jag var bokstavligen utklippt från dessa bilder. När vi inte umgicks längre passade jag inte längre in i henoms perfekta liv. Kanske var jag ett tecken på misslyckande? Vad vet jag.
RaderaEfter det har jag tänkt på dessa personer utanför bilderna. Finns de, vilka är de och hur känns det att liksom bli utraderad från ett sammanhang man egentligen var med i?
nämen, va bisarrt!! jag har varit med om att träffa en väns vänner, som säger "gu va du är kul!" och sen tar bilder på oss allihop. två dagar senare berättar min vän om hennes vänners roliga bilder som är upplagda på fejjan, "gu va kul du är på bilderna!" - men jag fick inget svar på friend request och kan således inte se bilderna. jag är inte taggad och vet att det är bilder jag kan stå för, men det känns oförskämt på nåt vis. framför allt det här att andra kan prata om bilder jag själv inte kan se... :D
RaderaDet är bara en fasad. Man väljer att visa de snygga bitarna.
SvaraRaderaEn av dina styrkor Karin är att du lyfter och vågar visa det "operfekta" - det är väl det som är "verkligheten" - heder åt dig för det!
SvaraRaderaDet finns ju en annan sida av det hela. Hur de som bloggar förändrar sina liv just för bloggen. Omedvetet alltså. Vill man ha en modeblogg är det klart som korvspad att man börjar tänka mer på hur man klär sig för man tänker på att den bilden ska synas för någon annan. Väljer man att blogga om bakning så finns risken att du kommer att baka betydligt mer, inte för att du måste, men ditt liv kommer kretsa lite mer kring bakning för att du väljer att skriva om det.
SvaraRaderaDet kan inte finnas ett krav på att folk som bloggar ska visa allt. Vi väljer alltid vad vi visar. På en jobbintervju svarar vi att "Såklart jag kan" fast vi aldrig har provat, när någon man inte känner så väl frågar hur man mår så svarar man rätt automatiskt att "Det är skitbra!".
Jag tror att vi har fått med oss så himla länge att man ska gå rakryggad, inte visa att det gör ont någonstans och helst inte klaga. Därför tror jag att det kan vara svårt att automatiskt berätta det som inte alltid är perfekt, även om vi vill läsa om det hos andra. (Sen är det en sak att berätta lögner och en sak att exkludera händelser förstås.)
Men jag tror att vi per automatik väljer att visa det vi vill vara och perfektion i vissa kretsar är inte perfektion i andra kretsar. Det är inte en omöjlighet att det för vissa anses att dina ärliga mjukisbyxor är så nära perfektion, just för att det känns som den brutala ärligheten, att de väljer att fokusera mer på sina egna trasiga mjukisbyxor trots att de aldrig har på sig dem, letar sina egna skavanker (som är på lagom nivå, för det är ju den som skriver som väljer). Ungefär som någon som hittar sin egen subkultur. Eller nåt.
Nu har jag tappat bort mig och vet inte vad jag har för mål och mening eller om jag ens har det. Hej hopp. Personligen tycker jag nog drivveden är skojigare än de kvistfria silkesslipade brädorna i alla fall.
Jag skrev ett långt och elakt inlägg om vad jag tycker om folk som visar upp sitt perfekta hem utan kladdiga handavtryck på väggarna, den perfekta och utsökta maten som aldrig bränns vid eller är för mycket pepprad och deras urgulliga telningar som kan säga kommunikationsminister redan när de var två och ett halvt.
SvaraRaderaMen jag raderade det. Istället bestämde jag mig för att vara en god förebild och visa upp även det som inte alltid är så jäkla perfekt.
Jag läste ett par sådana bloggar förut, men var tvungen att sluta. Jag mådde bara dåligt. Många säger att de läser en viss typ av blogg för att få inspiration, men det är precis tvärtom för min egen del. Det blir för perfekt och som någon nämnde här tidigare, så är det inget jag kan relatera till, för jag är inte sådan som person.
SvaraRaderaSedan verkar det gå trender inom bloggvärlden också, helt plötsligt bloggar alla de där perfekta bloggarna om samma saker. De bakar likadant, fotar likadant, klär sig likadant och uttrycker sig likadant. Det är därför jag blir så glad av din blogg, att du vågar visa det fula och operfekta. Du kombinerar så himla bra och jag känner mig full lycka när jag läser din blogg!
Din blogg är den enda som jag regelbundet kollar och jag är mer än nöjd med det!
Intressanta funderingar från dig och alla som kommenterat. Säkert blir den perfekta fasaden i många bloggar ett slags självterapi också. Livet är inte alltid så enkelt men i bloggen kan man iallafall drömma sig bort och skapa sin egen perfekta drömtillvaro. :)
SvaraRaderaSjälv är jag inte så bra på sådant fast jag får kommentarer om att jag alltid verkar ha så kul, håller på med så mycket osv....det är dock bara en sida av myntet.
Det här kanske är samma diskussion som smal/tjock-diskussionen? Att smala i och för sig ses som idealet, men samtidigt som väldigt fejk, opersonligt och påtvingat medan mulliga ses som "veeerkliga kvinnor, naturliga och STARKA" när "naturligt" egentligen inte finns. Alltså allt är ju ett val!
SvaraRaderaDet är bara olika sidor en väljer att förstärka. Och vilket MÅL en har med sin blogg. Målet kan ju absolut vara (och få vara!) att ge en känsla av "fint, harmoniskt, glatt" ELLER känslan av "härligt kaos, kreativitet, komplext" ELLER något mitt emellan. Det är ju inte svartvitt, det där/här.
Och så kommer längtan efter många läsare in, och då är det enklare att sätta in sig själv i ett fack och etikettera (ohooo, ordet!!) sig för att läsarna snabbt ska förstå vad det här ÄÄÄR för blogg. Då är det ett minus att vara en rörig "på fel sätt".
Ah det är svårt. Men jag har släppt tanken på att alla ordnade fina snygga bloggar är hycklare. De är de inte! En kan vända på steken och säga att en tokrörig och kreativ blogg inte visar upp allt fint och harmoniskt hemma. Ena är la inte bättre än det andra, bara olika.
Visst var det du som sade att man ska blogga för sig själv? Det var klokt sagt. Jag tänker så här: kanske de s.k. perfekta bloggarna är nåt slags affektionsterapi. Som att säga jag älskar dig, du är fin åt sin egen spegelbild och småningom själv börja tro det? Typ: mitt liv är fantastiskt på bloggen och så tar man ett steg mot att känna så också i verkliga livet.
SvaraRaderaAmatörpyskologen levererar igen.
Tack alla för era kommentarer! Jag tycker detta är ett såå intressant ämne! Uppenbarligen fyller det "genomgående perfekta" en funktion, annars skulle det ju inte existera! Sen är det upp till var och en av oss läsare att avgöra hur det funkar för oss, och hur det påverkar oss.
SvaraRaderaHursomhelst, alla bloggar som de själv vill. Läsare får såklart ha synpunkter, men aldrig krav. Och ifall nån inte uppfattade det - givetvis ser jag mig själv som en del i fenomenet jag beskriver! Men nu rullar kugghjulen lite smidigare. Tack!
vi/ni glömmer en sak! det finns massor av bloggar med få läsare, och med den mängd bloggar som finns i dag är det svårt att nå fram. jag tror många bloggar sitter med nåt medelantal läsare och knatar på i sin egen takt, och de flesta är nog rätt mänskliga med lite skit i hörnen liksom. men med så många bloggar som är tillgängliga går vi mot likriktningens förbannelse, där vi kollektivt lockas till det vackra och mer perfekta, och lättsmälta, som i sin tur får mer stöd från sammanhang där vi kan möta dom... och följer man en blogg som blir allt större, så ser man ju också vissa effekter. jag upplever tex att underbara clara är mer hemlig nu än i början, och det är förmodligen för att hon måste. det är liksom skillnad på att vara öppen gentemot ett visst antal läsare, men fucking halva sverige vill man ju inte ha under sängen räknandes dammtussar för att hitta nåt som krackelerar fasaden vare sig man har en eller inte... men det är oftast de stora bloggarna man hittar lättast ju! det finns massor av mindre bloggar som aldrig kommer bli stora, och därmed är svårhittade. samtidigt som det nog ofta är just dom bloggarna som många längtar efter. därför var det ju så bra när flera av ni större bloggare bara länkade JÄRNET av era läsares bloggar, mer sånt!
SvaraRaderaVanligast uppmärksammar vi kanske våra intressen? Det finns bloggar utan stringhyllor. Jag gillar iaf. din blogg. Du är rolig!
SvaraRaderaVarför man vill idealisera sig själv? För att man vill tillhöra normen kanske, den alla alltid verkar strävar efter? Är det inte ett grunddrag hos människan/flockdjur. Det tillhör inte social norm att prutta mitt bland folk, gå in med skorna i någons hem, skita i att hälsa på folk man känner osv. Andra mår dåligt av det så man gör det inte. Men ja, sen finns det ju en massa konstiga normer som vi följer. Att jag kommer med fett hår till skolan/jobbet borde ju inte störa någon men jag gör det inte. Jag stör mig sällan på om någon har det ostädat hemma när jag kommer men städar som en galning när folk ska hem till mig. Antagligen av rädsla för att folk ska ogilla att jag inte följer normen och det ska ge mig repressalier om jag ska dissekera mig själv.
SvaraRaderaIntressant fråga! Jag måste erkänna att jag till stor del tillhör den typen av bloggare som är ganska så selektiv i vad jag visar upp. För min del handlar det nog dels om en rädsla för att känna mig för utelämnad och sårbar, men också en rädsla för att tråka ut folk. Men det beror såklart på vad för typ av blogg man har. Jag tex. uppdaterar ju inte bloggen dagligen, utan bara när jag känner att jag har något, fint, intressant eller kanske inspirerande att säja eller visa upp. Har man en mer vardagliv blogg måste det ju genast bli svårare att bara visa upp det positiva. Hurvida det rör sig om exkludering av det "fula" eller att man skapat en "perfekt" värld törs jag inte säja, men jag gissar att det är lite av båda.
SvaraRaderaFör övrigt älskar jag ju både fulhet och saker som stör ögat och rör om i själen! Så fram för fler genuina bloggar!