torsdagen den 10:e maj 2012

Att erkänna sig besegrad är också en vinst


Häromdagen träffade jag en bekant. Berätta, sa jag, hur går det med avhandlingen? Hans ansikte skrynklade ihop sig, och blicken blev dyster. Ja, sådär, den ligger på is, svarade han. Och jag nickade förstående. 

I flera år låg min D-uppsats på is. Det hade kommit saker i vägen, sånt som jag var tvungen att prioritera fastän jag inte ville. Men det där ordet D-uppsats var ristat in i hjärnan, och isen under den höll intentionen färsk. Att bli klar. Med jämna mellanrum kom frågan upp. Hur går det med uppsatsen? Och varje gång knöt det sig i magen. Det var inte roligt längre. Jag hade gått från att älska ämnet till att avsky det.

Jag tror det finns en funktion att ibland lägga saker på is. Både med delegerade uppgifter, med relationer och med idéer. Ta sig tid att andas och fundera. Men ibland måste vi låta isen smälta. 

En dag fick jag återigen frågan. Hur går det med uppsatsen? Och i samma sekund fattade jag beslutet. Jag har bestämt mig för att inte skriva nån D-uppsats.

Och sen sov jag bättre.

18 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Fy vad skönt, vilket bra beslut!

    SvaraRadera
  3. exakt så. tillät mig själv precis att hoppa av en distanskurs som bara kändes som plåga. däremot har jag precis skrivit klart min b-uppsats! på franska dessutom! hurra hurra för alla.

    SvaraRadera
  4. Du är klok som en bok

    SvaraRadera
  5. Känner igen känslan! Jag håller på och skriver min avhandling. När jag får frågan ljuger jag, säger att det går jätte bra.

    SvaraRadera
  6. Du kloka människa!

    SvaraRadera
  7. Mitt examensarbete har legat på is i ett år nu. Varje gång någon frågar "Är du klar med utbildningen nu?" får jag en liten ångestattack. Förstår precis känslan.

    SvaraRadera
  8. Som jag känner igen den känslan. I många år klamrade den sig fast i mig - klumpen i magen, ångesten. Tills jag en dag bestämde mig för att nä, jag tar min kandidatexamen och går. Jag vill inte skriva den där D-uppsatsen. Jag har bestämt mig för att inte göra det.

    Lättnaden!

    SvaraRadera
  9. Skönt att läsa både ditt inlägg och folks kommentarer då jag själv rasat ihop för en vecka sedan över mitt kandidatarbete. Apatin. Det går alltså att hoppa över det! Har precis bestämt att jag ska fortsätta med arbetet i höst. Tills dess får jag vara ledig från det. Hoppas att jag orkar göra färdigt det sedan.

    SvaraRadera
  10. Har också en gammal D-uppsats liggande. Den gav mig dåligt samvete i många år men jag bestämde mig till sist....Det blir ingen uppsats om estniska betplockare på Skånska fält under Andra världskriget!

    SvaraRadera
  11. JAG ÄR INTE ENSAM!!! TACK!! Den jävelusiska masteruppsatsen, som jag tyckte var helt ok - som min handledare sågade på ett smärtsamt sätt. Den kan ligga där och mögla (båda uppsats och handledare). Jag har fått jobb iallafall - två, snart tre gånger; jobb som kräver precis den utbildning jag (nästan) har. Jag har lärt mig att vara stolt över andra saker och att rent ut sagt skita i uppsatsen, som gjorde mig deprimerad, som gjorde att jag inte ens orkade gå upp för trappan. HA!

    SvaraRadera
  12. Ursäkta medan jag gråter en skvätt av lättnad.
    Jag sliter mitt hår över min kandidatuppsats just nu och har helt tappat gnistan. Inlägget tillsammans med alla kommentarer ger mig hopp. Jag har ljugit för alla som frågat och proklamerat att "joodå, jag har koll på uppsatsen serru!"
    Tack fantastiska ärliga, härliga människor för att ni ger hopp om att det trots allt finns en framtid - med eller utan uppsats!
    Kram på er allihop!!

    SvaraRadera
  13. En helt vetenskapligt ogrundad tes framläggs här, men jag uppfattar det lite som att det är mer "okej" för tekfakare än för filfakare att slappa med avslutande uppsatsen. Har iallafall observerat en lite mer 'comme si, comme ca'-attityd hos fellow ingenjörsstuderande bekanta (fick dessutom ta fästmannen i örat för att han skulle avsluta uppsats/framläggnings-kalaset och plocka ut sin examen) medan det på filfak känns mycket mer "stress och reda, uppsats till fredag".

    Den dagen den sorgen när jag ska skriva min examensuppsats, huva! =P

    SvaraRadera
  14. Fy fan vad skönt att läsa. Tack för ditt inlägg och andras kommentarer. Min masteruppsats är ren ångest förpackad i en fil på datorn och två kassar böcker i ett hörn i hallen. Och så kollegor, vänner och familj som frågar: Hur går det? När blir du klar? Jag vill Scrubsskrika: JAG VILL INTE BLI KLAR, DET GÅR INTE. JAG ORKAR INTE. JAG ÅNGRAR MIG. Eller så lägger jag allt på is för en stund...

    SvaraRadera
  15. Åh, herrejävlar, du anar inte vad skönt det är att läsa detta. Just som jag i skrivandets stund sitter och samsas med min sämstehet i mitt anletes svett och ångest över att min magisteruppsats inte vill hända. Efter att ha blivit sågad längsmed fotknölarna av min handledare X antal gånger känns det bara som en fruktansvärt dålig huvudvärk som vägrar gå över. Den här uppsatsen som skulle bli så rolig att skriva. Och så fantastiskt bra den skulle bli sen! Nu är det bara ångest och tårar som infinner sig när jag tänker på den. Tacktacktack, Karin, för dina kloka ord.

    SvaraRadera
  16. Ah den kära d-uppsatsen! Ja av den blev det inte ens en liten tumme. Jag tog ut filkand istället och så tänker jag att när jag hittar ett nytt ämne som jag vill veta mera om så börjar jag om från början. Om det blir så eller inte känns faktiskt som ett mindre problem. Det blir som det blir och solen går upp varje dag ändå.

    SvaraRadera
  17. Puh, luften gick ur mig lite nu. Sitter med c-uppsatsen, och det går väldigt sisådär. Tack för ett befriande inlägg!

    SvaraRadera
  18. härligt och ärligt. min c-uppsats ska bara finslipas, men den dagen det händer.. jojo. fast jag vill bli klar, så jag slipper säga att jag typ, harkel harkel är klar.

    SvaraRadera