onsdag 11 januari 2012

Nejet



Tjej efter tjej efter tjej går in i väggen. Duktiga, måste prestera, hinna, vara bäst. Jag ordnar, jag behöver ingen hjälp, det här fixar jag. Tills kroppen och hjärnan säger stopp. Tills andningen blir ansträngd och blicken flackande. En gång räckte för mig, en lång gång. För förbannat lång tid tog det att inse att det är okej att behöva andra människor. Och att säga nej.

Man får träna sig på Nejet.

Nej, tyvärr, du får fixa det där själv. Min almanacka säger att jag är upptagen hela dagen. Vad jag ska göra? Andas, skratta och blunda.

17 kommentarer:

  1. Mycket viktigt att komma ihåg! Själv är jag inte längre rädd för att be om hjälp, vilket jag har insett den hårda vägen att jag faktiskt behöver ibland. Svårare är det med nejet, det känns liksom inte legitimt att säga att jag bara ska ta det lugnt... Så det blir en och annan dålig bortförklaring, det ska jag försöka sluta med. Ärlighet varar längst!

    SvaraRadera
  2. Alltså Karin, din blogg är som balsam för själen. Det sista jag surfar in på och tvättar bort allt internettrams så jag kan sova gott sen, med liksom en känsla av att hängbrösten är okej, man får säga nej, och annat bra. Tack för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma känsla här. Man avslutar dagen med lite Karin.

      Radera
  3. Jag har fått lära mig nåt klokt och det är att säga "jag återkommer" när någon ber mig göra något. Det är för att ge mig själv betänketid och funkar faktiskt fint (när jag kommer ihåg att använda det, behöver träna fortfarande.) Folk verkar inte heller ha något emot det, det blir som att jag tar mig själv och min kompetens på allvar och då gör andra också det.

    SvaraRadera
  4. En varför är det alltid så svårt att säga nej? Fast man vet att ett nej är det bästa så glider det alltid ut ett ja ändå. Kanske kan du starta ett nej-bootcamp?

    SvaraRadera
  5. Andas, skratta, blunda. Du är så bra, Karin. :)

    SvaraRadera
  6. trebor glykovskij12 januari 2012 12:32

    ska du inte skriva att himlen är blå också? detta är så fruktansvärt uppenbart. jag ser det som ett hån att någon måste peka ut uppenbart skit för mig och andra människor. varför, varför hånar du mig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måhända att det kan upplevas som uppenbart, men som jag skriver krävs det process att komma ifrån ja-sägandet. För mig tog det flera år, och jag måste fortfarande påminna mig själv. Om du upplever dig hånad av mig kan jag föreslå att du inte läser min blogg.

      Radera
    2. bäste trebor! du hyser så mycket ilskna tankar och använder det genom att näthata. Mitt förslag att du loggar ut och tar dig en sväng i skogen. Slå på ett träd om du fortfarande är arg. Gör något konstruktivt.

      Radera
    3. Åh. Trebor Trebor Trebor. Om man läser en blogg som man tycker "pekar ut skit åt mig och andra människor", så är det jättelätt att stänga ner den sidan och istället hitta en annan blogg som man faktiskt gillar och lusläsa den istället. Förslagsvis samtidigt som man äter något gott. Du kanske har några pepparkakor kvar från julen, såna blir man ju snäll av också.

      Jo just det, en sak till: Himlen är faktiskt inte blå, man bara tror det eftersom det infallande ljuset bryts och reflekteras i atmosfären – och då främst inom de våglängder som vi upplever som blå.

      Radera
  7. Jag orkar inte. Jag vill inte. När ska de kännas som legitima skäl? SuperKarin!

    SvaraRadera
  8. Oj, kommentera varandra alltså. Hi-teck! NEJ Karin, jag kan inte läsa mer nu. Nu måste jag sova.

    SvaraRadera
  9. Känslan av att vara behövd/oumbärlig/viktig gör att många (jag) inte säger nej till saker som egentligen kan kännas "njaee.. ehm.. vet faktiskt inte om jag vill... alls". Rädslan att såra någon är värre än att se till sitt eget bästa. Synd o skam.

    SvaraRadera
  10. Tycker det är lite bullshit....för de som inte har någon att be om hjälp då? Vad gör de? Mvh Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår inte vad du menar är "bullshit". Det jag vill poängtera är inte främst att ta hjälp av andra, utan att säga nej.

      Radera