lördag 9 juli 2011

Ni med barn

Ni med barn, hur hanterar ni den stora rädslan?

Jag har ett barn. Hon kom visserligen inte ur min kropp, men är mitt barn, för utan henne skulle livet stanna. Den största rädslan. Som omedelbart gör det tungt att andas, som gör att musklerna spänner sig och ögonen tåras. Den där största rädslan, som emellanåt gör sig påmind. I sena natten, eller i TV-soffan framför nyhetsreportage som knappt går att se. Om något skulle hända mitt barn. Något diffust som jag inte vågar tänka, än mindre skriva.

Rädslan som sitter där som ett mörkt litet bihang till den oändliga kärleken, och som med regelbundenhet ger mig ett hårt slag i solar plexus.

Min strategi hittills har varit distraktion, sätta på TV:n, logga in på facebook eller läsa en bok. Nu testar jag att prata om den, rädslan. Hur ser ert förhållande ut till rädslan? Hur ska jag hantera den? Går det att hantera den?

22 kommentarer:

  1. Om du hittar ett sätt att hantera den, dela gärna med dig. Min son är två och jag kan bli helt paralyserad av tanken på allt fruktansvärt som skulle kunna hända honom. Hittills gör jag som du, distraherar bort det. I värsta fall grinar jag lite och blir klappad på av min kille som lovar att ingenting dåligt ska hända. Det hjälper föga, han kan ju inte lova så liksom...

    SvaraRadera
  2. Jag har två barn och jag har ingen aning, men jag försöker. En sak jag gjort som kan verka lite makaber är att anmäla dem till donationsregistret. Så att jag inte ska behöva ta det beslutet då, för jag är inte säker på att jag skulle ta rätt beslut där och då mitt i allt kaos. Jag är en sån person som mår bra av att vara förberedd och detta är en liten sak jag faktisk kunde göra. Annars vet jag inte, jag kör oftast på förnekelse-linjen.

    SvaraRadera
  3. Jag har fyra stycken och är förundrad varje dag att jag klarat av att hålla dem vid liv!!! Senast igår trodde jag att den yngsta var kidnappad och bortrövad och minst sagt satt i en källare i Belgien och plågades på de mest förfärliga sätt. Jag tror att jag hanterat den där skräcken, som kommer som ett brev på posten när man älskar så mycket, går att hantera. Den är en del av det hela. Det går inte utan. Det skulle nog vara farligt. Det är helt enkelt instinkt. Min man har mer än mig och därför har jag tvingats bli den sansade. Den sansade med massor av logiska förklaringar ur munnen så fort någon är sen men med gräsliga fantasier inne i det här huvudet. De släpper jag inte ut så han hör det. Fast han öser ut sina och bättrar på mina.
    Det värsta kan hända. Min bästa vän förlorade sitt barn i leukemi. Jag var med på resan och det enda jag kan säga är att till och med det allra allra hemskaste blir en om än förfärlig så en vardag. Det är nog det hemskaste av allt. Att det hemskaste faktiskt händer och man går vidare i livet, det är en insikt jag gärna hade varit utan.
    Att oroa sig för ANDRAS barn som man älskar är nästan värre för då kan man inte ha kontroll hela tiden.
    Din oro hör till. Den är ett mått på din stora kärlek. Den hör till. Hur jobbig den än är. Kram.

    SvaraRadera
  4. Jag känner samma skräck för att något ska hända min lillebror. Vi har växt upp väldigt mycket ensamma och jag har varit som en mamma för honom under vår uppväxt. Han har mycket allergier och när vi var mindre hände det mer än en gång att han blev så dålig att han nästan dog. Det är ett tungt ansvar att bära och i många år efteråt kunde jag aldrig stänga av min telefon för tänk om något skulle hända?
    Fortfarande kan jag få lite lätt ångest om jag inte kan få tag på honom, jag tror aldrig att den där känslan försvinner helt.

    SvaraRadera
  5. Håller med Persilja, det är den stora kärleken. Oron finns där, alltid. Sen kan den uttryckas på olika sätt, handskas på lika många sätt som vi är människor, som vi älskar. Jag är ensam förälder till en son som nu är 7,5 år och sedan han föddes har han varit mycket sjuk. Allvarligt periodvis, då blir oron en annan. För 2,5 år sedan så fick han flera oförklarliga hjärtstillestånd, första gången hände det hemma mitt i natten och jag vaknade av att ngt kändes annorlunda, när jag kände på hans puls så fanns det ingen.. Men jag fick igång honom, och vi blev hämtade av ambulans. Då hann jag inte tänka, men när han sen låg uppkopplad med alla slangar och maskiner som fanns på hela sjukhuset (såg det ut som iallafall) och hjärtat då stannade, då slog det mig.. Då kom all ångest och oro som man bara kan få om man älskar ngn mer än sitt eget liv. Han är fortfarande väldigt, väldigt sjuk, ingen vet om hans hjärta kommer orka och jag är otroligt tacksam för alla människor som väljer att donera sina organ, tyvärr har det inte hittats ngt passande hjärta till min son ännu. Men det är en envis unge och jag har lärt mig att njuta av alla lyckliga ögonblick, av alla stunder av total kärlek. Ingen vet vad som händer imorgon, därför måste vi alla lära oss njuta nu och inte låta oro äta upp oss. Jag är lycklig över all tid jag får med min son och alla andra som jag älskar. Inget annat är viktigt! Så skit i att oroa dig, lev nu och älska förbehållslöst.

    SvaraRadera
  6. Måste tillägga, klart som fan är jag rädd. Livrädd. Hur jag någonsin skulle kunna överleva mitt barn är något jag inte ens vill tänka på, nudda vid. För det kommer inte att ske! Så det så..

    SvaraRadera
  7. Sofia: Nejmen visst är det svårt?! Skönt att ha nån som klappar på en i såna stunder!

    Anna O: Ja, det finns ju liksom inget som kan förbereda en på som man inte ens vågar tänka, men jag tycker det är sjukt bra av dig att säga ja till organdonation. Jag har också kryssat för jja, "ta rubb och stubb"-rutan valde jag.

    Persilja: ja, tankar kan skena snabbt, det vet jag sannerligen av erfarenhet. Och troligtvis går det inte att trolla bort oron då den är andra sidan av kärleken.

    Amandak: Ja, det är liksom så tydligt, för det jag läser av dina ord är "ååh vad hon älskar sin lillebror!"

    Krasha: Men huvva vad du har varit med om, och fortfarande är med om.
    Jag håller tummarna stenhårt för att hjärta som passar dyker upp!
    Kram!!

    SvaraRadera
  8. Jag har en lillebror som är drygt 4 år och ibland kan jag bli så himla rädd för att något ska hända honom. Bli påkörd, bli allvarligt sjuk, trilla med cykeln, etc etc. Han är ju så liten och jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Han är så mycket mer än min lillebror, han är solen i mitt liv. Om något hände skulle jag gå sönder i tusen bitar. För ett tag sen så drömde jag flera nätter att han var död och jag försökte återuppliva honom. Sen läste jag i någon drömtydningsbok att det betyder att jag är rädd för att förlora honom och att jag vill beskydda honom från faror. Nu har jag börjat slappna av lite, man kan inte påverka sånt som man inte kan påverka, så varför gå runt och vara rädd jämt och ständigt. Istället försöker jag bara njuta varje gång vi ses och inte tänka på hemskheter. Man kommer nog ganska långt på förnekelse.

    SvaraRadera
  9. Jag har två barn, och sedan det äldsta föddes har jag fått sluta se på filmer där sjuka barn finns eller barn far illa, jag kan inte läsa kvällstidningar och skippar alla böcker (också Kulla-Gulla)där barn mår dåligt. Jag får helt enkelt inte ge näring åt min oro, den får inte barka iväg.

    SvaraRadera
  10. Hantera? Nä. Jag hanterar det inte alls! Försöker bara undvika att tänka på det helt enkelt. Och det där med att se filmer eller läsa böcker med barn som far illa... det GÅR inte längre. Blir kris.

    Nu har ju min dotter inte funnits så länge så jag kanske hinner lära mig!

    SvaraRadera
  11. Samma här. Jag tänker på annat. Eller först tänker jag att det inte kan hända något för det går bara inte. Och sen tänker jag på annat.

    Med andra ord, jag tror inte att det går att hantera obehaget.

    SvaraRadera
  12. Jag har precis som du två barn som inte är mina barn men som ändå är mina barn. För att vara korrekt är det min systers barn men de är ändå mina. Du förstår. Jag försöker att inte tänka på alla farliga, osannolika och märkliga saker som skulle kunna hända för om jag gjorde det skulle jag nog bli helt galen. Däremot märker jag att jag är den nojigaste av oss vuxna runt omkring dessa två små söta. Var är de, kommer det någon bil, är grinden till trappan stängd, varför är de tysta osv. Samtidigt är jag den coola mostern som vänder dem uppochner, snurrar dem i luften och lär dem att klättra där de inte får klättra. Det är så himla svårt. Om man känner så start för någon annans barn hur blir det då om man nångång får egna. Tryggheten som jag känner i att ha min systers barn så pass nära mig är att jag inte känner någon panik i att få egna barn och jag tror att om jag inte hade haft dem hade en ett eventuellt barnlöst liv förmodligen varit en större sorg. Nu har jag ju redan två som dessutom har mig som sina största idoler. Det är fint som snus.

    När det kommer till världsorättvisor, hemska barnnyheter och olyckor relaterar jag inte det till flickorna alls. Då skulle jag bli galen. Däremot är jag mycket förbryllad över hur skolan kommer se ut den dagen som det blir dags för dem att ta sina nya ryggsäckar och knalla iväg till sin första dag med matematik, klassfotboll och överfulla klassrum. Det är en större och mer verklig skräck.

    SvaraRadera
  13. Hej! Jag har fött tre barn men har bara två hos mig: Mille (2år) och Hillevi (4mån). Vår första som Elliot var dog i samband med förlossningen och skulle varit 4 år nu. Med andra ord inleddes mitt föräldraskap med att denna rädsla besannades. Innan jag ens hunnit tänka tanken. Chockartat så klart, och hjärtekrossande.

    Nu lever den upplevelsen med mig hela tiden och jag tänker ibland på vad jag skulle ta mig till om något hände mina andra barn. Men samtidigt hjälper det mig att fokusera och vara tacksam för de stunder jag får uppleva varje dag. Sådant vardagligt som annars går en förbi. Mitt sätt att hantera rädslan är att leva i den men inte låta den ta över mig. Jag är mamma till mina två finingar här på jorden och försöker att fokusera på dem och deras behov. Min änglason finns hela tiden i mina tankar och jag pratar ofta om honom och mina rädslor. Man får inte vara rädd att konfrontera.

    Man får ta hjälp av familj och vänner i sina rädslor och som du nu gör, med oss. Det är ett privilegium. Jag bloggar sedan ett par år om mitt kluvna föräldraskap. Läs gärna om du vill på http://hosroos.blogspot.com

    SvaraRadera
  14. Har bara syskonbarn men lika viktiga och jag är verkligen rädd att behöva berätta besked till storasystern det värsta tänkbara. Jag måste prata ut om mina sjuka tankar och jag ska inte skämmas över de sjuka tankarna, varför ska jag tänka sjukt som att tvång-tappa ett litet barn ut i trapporna? Prata ut så håller jag demonerna bort, då känns det bättre och jag är mindre rädd plus de sjuka tankarna blir mindre sjuka. Bara att få någon person ta mina tankar på allvar och bara nicka till "det kan hända. men det har inte hänt"

    SvaraRadera
  15. Jag känner samma rädsla för min lillebror.. Det går inte en dag utan att det kommer upp skräck i mig.. Det är nästan värre nu när han rör sig ute i samhället. Varenda hemsk tidningsrubrik kan ju faktiskt handla om honom. "Två personer ihjälkörda i Östersund" Och även fast jag vet att han inte borde vara i Östersund så måste jag ringa bara för att kolla.. Jag hanterar min rädsla genom att dela den mamma som är precis lika nojig. Annars skulle jag nog konstant ligga som ett asplöv på golvet och vilja ha min lillebror i luren 24 timmar om dygnet.

    SvaraRadera
  16. Ja hur hanterar man skräcken? När den griper tag biter i hjärtat och hjärnan spinner iväg i värsta tänkbara katastrofscenario, vad gör man?
    Min son är 2 år nu och när han var alldeles ny fick jag ofta skräckiliningar av tidningar, nyheter, böcker, filmer. Allt som handlade om barn som for illa liksom kom för nära. Kröp innanför min hud. Under en promenad en gång gick jag över en gångbro och höll i barnvagnen så knogarna vitnade för tänk om jag skulle råka kasta min bebis i vattnet?
    För mig har det med tiden gett med sig lite och när den dyker upp, skräcken, så brukar jag försöka tänka att ja, det här är något som jag är så rädd för min mage knyter sig. Och rädslan kommer därför att jag älskar min son och min familj så himla attans tokmycket. Det gör ofta att knuten i magen lossar en aning. Som någon redan skrivit så tror jag också att det är en del av paketet att känna de här rädslorna ibland.En rätt viktig del, den påminner ju oss om att vara lite extra rädda om varandra.
    För så klart är jag rädd, ja skräckslagen ibland.Men det är nog så det ska vara att ha barn, oavsett om man är den som fött det eller inte. Så Karin, hurra för att du har ett barn som du älskar så mycket att du är rädd att all världens hemskheter ska hända henne!

    SvaraRadera
  17. Vilka sorgliga och rörande ord från så många!

    Jag har varit livrädd för allt möjligt (och omöjligt) som kan hända i livet. Men när jag fick min son blev jag helt lugn och harmonisk på ett sätt jag inte känt tidigare. Jag är absolut inte nonchalant till vardagsfaror som bilar, knivar och trappor. Bara naivt övertygad om att han kommer att få ett underbart liv och att allt kommer att ordna sig även om det kommer att gå krokigt emellanåt.

    Kanske är det ett envist beslut om att tänka positivt när jag ser hur farmor oroar sig över sina tre söner, åtta barnbarn och fem barnbarnsbarn. "Ju fler att älska destå större magsår" verkar logiken lyda. Så vill INTE jag känna! Ju fler att älska destå större lycka, snarare.

    SvaraRadera
  18. Men hörrni så bra ni är!!! Och visst är det skönt att prata om sorg och rädslor! Tack, och kram!

    SvaraRadera
  19. Jag tror det är väldigt bra att tänka bra, roliga och mjuka tankar. När min oro för mina fyra barn, som alla flyttat hemifrån nu, hotar att förlama mig tänker jag att jag skickar massor av kärlek till dem, varma sommarbriser, blommor eller vad jag nu tycker känns passande. Du kan ju prova med ett strassregn ;)!
    Man kan nog aldrig komma bort från rädslor och oro, livet är ju trots allt ett riskfyllt projekt, man kan ju dö...

    SvaraRadera
  20. När den skräcken kommer fokuserar jag på att ta tillvara på stunden och verkligen suga ut allt ur ögonblicken. Om något skulle hända någon av oss vill jag veta att jag inte slösade bort vår tid eller fokuserade på fel saker när man bara lever en gång

    SvaraRadera
  21. nä, rädslan går inte att hantera/e

    SvaraRadera
  22. Jag kan inte hantera det alls. Ibland äter ångesten upp mig. Den kommer oftast på kvällarna när jag ligger i sängen och precis släckt lamporna. Då är det svårt att avleda tankarna med något annat. Jag hatar att livet är så skört. Men jag älskar min dotter så oerhört att ångesten åtminstone lättar en aning varje morgon när jag ser henne vakna och brista ut sitt största leende.

    SvaraRadera