När jag cyklade till jobbet i morse blev jag svettig i pannan, och fick kasta mössan i cykelkorgen. Och när jag skulle hem fortsatte det, solen fick mina ögon att kisa och isen jag rullat fram över på morgonen var nu slask. Impulsen var att lägga mig ner på knä och klappa den fina, fina asfalten. Idag kom våren, fräknarnas tid! 
Peter Forsberg som korsstygnsbroderad kudde, han gör det så bra.
Och en kudde till mig själv. Visst känns känslan igen? 
Åååh, detta mytomspunna djur, the Sea Monkey, eller som vi säger här i Sverige, vattenapan. Jag som alltid drömt om en egen liten apa runt min hals ser här en utmärkt kompromiss i the sea monkey. Vi har ju redan akvarium, och skulle vattenapan mot förmodan inte gå ihop räkorna som redan simmar runt där så finns ju möjligheten att investera i ett Magic Castle. Vattenapan skulle trycka sin lilla nos mot kupolen och vinka åt mig. Kanske svinga sig i de vajande algerna och äta en liten liten vattenbanan. Naaaw....
...ska jag sova länge. Sträcka ut alla kroppens delar under täcket innan jag stiger upp. Och inte stressa i badrummet.
Kanske blir det utflykt. Barbent blir det i alla fall.
Vi ska titta på det som är grönt, och lukta på tallarna.
Och picnic! Fast inte på filt på marken, man är ju ingen spänstig tonåring heller! Nä, vid ett picnicbord, med kaffe i termos och tvillingsyster Marias kanelbullar i en plastpåse.
Bada bubbelbad.
Krypa ner i renbäddade lakan och läsa om en utopi om den formbara människan och det genomskinliga samhället. 
Denna bryska lilla porslinsanka har flaxat över Atlanten för att idag slå sig till ro bredvid mina pelargoner. Vi skrattar högt åt hans taffliga försök att hota oss med sina små hyttande nävar, men väljer ändå att inatt sova med ett öga öppet...
Jag gillar handarbete, jag ÄLSKAR handarbete, jag vill ge handarbete en PUSS.. på handen! (för att nästan citera den briljanta dokumentären Bomber och Granater, Knivar och Gafflar). Jag har alltid flera projekt på gång, smyger iväg till garnaffären på lunchen, klappar de mjuka garnerna och väljer ut de bästa färgerna på broderigarn. I Karins konstgrepp kommer jag kontinuerligt försöka briljera med mina skapelser. Det är en anledning till skapandet; att visa vad jag kan. För jag är duktig, jag kan tyda de svåraste mönster och hantera de tunnaste spindelvävsgarner. En annan anledning till skapandet är den meditativa. Att stänga av tv:n, lyssna till bra musik och helt och hållet gå in i avig, räta, avig, omslag, räta. Det blir som ett mantra. Den tredje anledning till skapandet är slutresultatet. Oftast skapar jag åt andra. En Peter Forsberg-kudde, broderad i tusentals små stygn för att visa att jag vet att du älskar Peter Forsberg och jag älskar dig, en likadan mössa som min, för att visa att visst hör vi två ihop?, en mössa som visar att jag har förstått exakt vilken gulfärg det är du gillar. Kärleksgåvor!
1. Solklar etta blir denna blanka hemsydda blåa kreation. Är gissningsvis 
2. Svart sammet och spets. Denna klänning, som jag ändå gissar är typ 70-tal, matchas med ett martiniglas eller en flaska påskmust. Sammet gör att
du gärna klappar dig själv, vilket bör begränsas i större sällskap.
3. Denna gröna skapelse från50-talet flaxar upp när man går och visar en gul plisserad underkjol, bra för danser som går ut på att snurra. Har förmodligen ändå ägts av en snipig amerikansk dam som var syrlig mot servitörer. Man får gå på magkänslan.
4. Lite andravärldskriget-känsla över denna välanvända mjuka bomullsklänning.
5. Den enda nya klänningen på topp-listan.
6. Klassisk 50-talsklänning i draperat crepe-siden. Jag kallar den Anna-Lena.
Häll upp ett bigpack vaniljglass i en skål...
...och blanda i en påse marsmallows...
...och typ fem hackade daim (plural daims? daimisar?)
...och varva med kolasås. Stoppa in i frysen en stund.
1. Grön rosett. Har liknats vid slemmet som så ofta förekom i Ghostbusters.
2. Sniglar. Införskaffade vid två olika tillfällen, men helt klart kommer de från samma släkt.
3. Ledsen ko som spelar gitarr.
4. Glamorous dog pooping.
5. Sofistikerad ros med strass och emalj. Strass och emalj, mmmm…
Jag har alltid varit oerhört faschinerad av miniatyrer, och då menar jag saker och inte folk. Inte så mycket att göra, utan att titta på. Jag kan stirra in i ett dockskåp i timmar, få hjärtklappning av en tågbana eller jubla högt av glädje när någon japan lyckats karva en Jesus-staty av ett riskorn. Vari denna kittlande glädje kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Kanske beror det på överraskningsmomentet, att se något obetydligt som sedan visar sig vara så arbetat, om man stannar upp och tittar.
Bästa huvudbonaden är som bekant turbanen. Med sin nonchalanta elegans lyfter den vardagen till precis lagom höjd. Min favorit är denna turkosa. Den rosa hysteriska är ännu inte min, men kanske kan bli. Var turban har sin tid.
Inlägg
Alla kommentarer
