lördag 30 maj 2015

Mina Vänner

Jag har det bra. Jag ifrågasätter tidigare sanningar, jag ser på TV, äter kalaspuffar och träffar vänner. Och jobbar ensam. Just nu gör jag självporträtt. Mina Vänner är arbetsnamnet. Jag vill som vanligt utmana föreställningen om bra respektive dåligt, fint respektive fult. Same old. Men jag har det bra.

Tre porträtt är det hittills.









måndag 11 maj 2015

Snusrock

När  Samuel och alla mina vänner var ute på galej i helgen satt jag hemma, själv.


Klippte, nålade och sydde.


Och när helgen var slut var de andra bakfulla och jag var stolt ägare till en rökrock!


Förlåt, snusrock! Ja, ett gammalt sammetsdraperi har nu förvandlats till en jacka rimlig för västerbottnisk sommar. JAG HAR ALLTSÅ SYTT DENNA SJÄLV, JO TACK FÖR APPLÅDERNA!


Äkta ärm som nonchalant kan rullas upp.


Äkta foder.


Och äkta krage. Samt skärp och fickor, JAG SKOJAR INTE!!!!


Så här kan det se ut om jag hälsar på en granne på gården, samtidigt som jag har på mig min snusrock, obs bilden är arrangerad.


Såhär.


Eller varför inte såhär? Obs, alla tre hälsningsvarianter är falska, jag hälsar ej på folk, jag lägger mig ner på golvet och släcker lampan om nån går förbi på gatan.


Sen fick jag jättemycket hosta av allt spex.


Slut på show.



HEJ JAG ÄR EN KROPP ÄRE NÅ BRA PÅ TV VA VA?



Jag vet att min kropp är ett statement, i alla fall när den tar sig friheter, som att tex vara med på bild, ta plats och inte dölja sig. Jag gillar det inte. Jag gillar att min blotta skepnad kan peppa andra att ge fan i vad veckotidningarna och modeindustrin säger, men till syvende och sist vill min kropp bara vara, den vill inte säga annat än HEJ JAG ÄR EN KROPP ÄRE NÅ BRA PÅ TV VA VA? Samtidigt som vithet är en norm, och som synliga funktionsvariationer aktivt väljs bort från de vackra bilderna i de glossiga magasinen. Det är en sorts människa som hyllas, när vi finns i förti miljoner varianter.

Igår snubblade jag in på en hypad och cool fotograf-snubbes instagram. Mycket tattoos, stereotyp snygghet och ENBART SMALA MÄNNISKOR. Inte en enda tjockis. Det tog en stund innan jag insåg det. Så då tog jag den här bilden och la upp på min egen instagram.

När ögat bara fått se smalhet i tidningar och TV-serier, så händer det något när bilderna blandas ut. Till slut blir det inte så jävla märkvärdigt att lår, rumpor och magar kommer i alla storlekar.

HEJ JAG ÄR EN KROPP ÄRE NÅ BRA PÅ TV VA VA?


onsdag 6 maj 2015

HERRE GUD



Ibland tänker jag att jag är härlig på Allers-aktigt sätt, och det slår över mig som en svallvåg av funktionell inredning och sticklingar av tomat och basilika. Som spalten Barn säger gulliga saker, eller som ett smart husmorstips. Och då får jag panik och klättrar upp på en stor sten och dyrkar döden eller häller ut kaffet på golvet. Sen torkar jag upp kaffet, och ordningen är återställd, för stunden. Att vara människa är ingen enkel match. HERRE GUD.

Mmm, chips...